Jag vet det, jag vill inte veta det. Jag gömmer mig men känner att jag håller på att bli upptäckt. Framtiden står och knackar mig på axeln. Jag vill inte se honom i ögonen. Det gör för ont.
Jag vet hur filmen kommer sluta. Ska jag då se på den - bara för att den har ett så bra innehåll, eller ska jag inte kolla - då jag vet att den slutar sorgligt. Om jag kollar på filmen så kommer jag tycka mer och mer om den medan den rullar, eftersom jag vet att den är bra. Kommer jag då skadas mer när jag når slutet? Jag bygger ju ändå upp ett litet hopp, trots min vetskap om slutet. Jag mår ändock bra så länge jag inte tänker på slutet, så ska jag fortsätta att inte tänka på det? Det är frågan.
Det verkar som att avstånd är min värsta fiende.
Till dig:
David & The Citizens – Graycoated Morning
"and summer comes
to knock me off my feet
you will be gone
but still inside of me"
2 kommentarer:
Fast det här lät ju inte alls muntert... alls.
Inte för att vara sån, men här kommer en liten spoiler: Man dör efter ett tag(!) men livet är ju i allra högsta grad värt o leva eller? :)
... och så finns inte tomten. Förlåt.
@Anonym: Jag antar att du vet vad det här handlar om, för inte tycker jag att jag skriver det ordagrant. Tycker inte heller att det är så väldigt omuntert, tycker att inlägget är relativt neutralt. Kan vara så att jag förstärker mina känslor väldigt mycket.
Förstår inte riktigt vad du vill med ditt inlägg, för jag har inte sagt något om att detta är "slutet" på mitt liv (detta kan också bero på att jag inte vet vem du är). Jag är positiv och hörs ofta säga att det löser sig tillslut, på ett eller annat vis. :)
och visst, visst förlåter jag dig ;)
Skicka en kommentar