Skräckblandad förtjusning

Det kallas adrenalin. Den fantastiska känslan. Lusten väcks. Bungy jump, forsränning, fallskärmshoppning. För mig väcks det lustkänslor, andra ryser av obehag vid blotta tanken.

Det euforiska glädjeruset. Jag skulle lätt bli beroende om jag hade tillräckligt med pengar för allt det där. Nu får jag istället roa mig med att kasta mig ut för skidbacken (vilket inte är fy och skam!). Åre, ravinen. Jag saknar snön något så otroligt just nu.

Jag kommer säkerligen bli en riktig ”adrenalin junkie” när jag blir äldre. Jag får ofta ett sug efter ännu mer spänning och vill riskera mycket. Detta kallas också ”sensation seekers”, att ständigt vilja testa sina gränser, ha spänning och utmaningar (enligt idrottspsykolog Erwin Apitzsch vid Lunds universitet, ur Stadium magazine nr 3 2008, s. 47-48).

Enligt artikeln är det sällan äldsta barn som har typ A-beteende (tar gärna kalkylerade risker och njuter av att göra det, vilket typ B inte gör). Jag är äldsta barnet i min familj. Det står även att pojkar oftare har typ A beteendet. Detta stämmer inte in på mig, jag kanske är annorlunda. Ofta märker jag att så är fallet. Jag gillar det. Jag brukar också ofta kalla mig själv pojke.

Det står att anledningen troligen är att föräldrarna är försiktigare och mer oroliga för förstabarnet och sedan släpper efter för de följande syskonen. Där tror jag att skillnaden ligger. För mig är det tvärt om. Jag får, och har i de flesta fall fått göra som jag själv vill. Däremot har mina föräldrar blivit hårdare med min syskon.