besatthet utan vilja

jag vill så gärna

släppa dig

varför kan jag inte?

för att jag inte pratat med dig

did I mess it up?

för att jag inte vet varför

can't you tell me?

för att du är alldeles för långt bort

right now

jag saknar dig

jag vill inte

du vill inte ha mig

jag kan inte sluta tänka på dig

hur mycket jag än försöker

du finns där hela tiden

in my head

kanske löser det sig

om vi inte träffas

om vi träffas

om vi inte pratar

om vi pratar

jag vill veta

ingen vill berätta

vet någon?

Vingar av glas i kras

Vi har drömmar, vi vill något med våra liv.
Vi har förväntningar. Vi har önskningar.
Vi vill att allt ska gå lätt.
Likt rinnande vatten. Flytande.
Men.
Det går sällan just så.
Det är väl det som är tjusningen med livet?
Men.
Ibland går det för långt.
Kära älskade liv.
Varför får jag inte ens ha mina drömmar kvar?
Drömmar.
Det är det viktigaste.
När de går i kras förlorar jag en liten bit av mig själv.
Det är svårt att hitta den igen.
Men man ska väl inte ge upp.
Än är de inte kört.
Som tur är.
Ge mig i alla fall mina vingar (tillbaka).

Fluga

Du surrar runt i mitt rum.
Jag kan inte få dig här ifrån.
Jag öppnar fönstret.
Men du vill ändå inte försvinna.
Det blåser ute.
Jag vet att du vill ut.
Både du och jag vet det, vill det.
Men du hittar inte,
och jag kan inte hjälpa dig.

Du surrar runt i mitt huvud.
Du håller mig vaken om nätterna.
Jag försöker att tänka på annat
men allt jag hör och tänker på
är dig.

Ditt jobbiga eviga surrande.
Hur länge ska det pågå egentligen?


David & the Citizens låt passar då för bra in här:
"I don't want to sell you, I don't want to buy you
I don't want to feed you, I don't want to feed on you
I don't want to have you, I don't want to lose you
I don't want to force you, I don't want to have to

But it's you in slow-mo, and you in the stream
It's you in real life, and you in the dream
It's always you, it's always you!
It's always you, it's always you!
It's always you, it's always you!"

Vind

Vind i mitt hjärta.

Jag ber dig att fara ut

genom fönstret.

Du smeker min kind lika vackert

som du bäddar in mitt hjärta i oro.

Det är bara du.

Du som får tårar att rinna.

Säg mig,

vem stängde in dig i mitt hjärta?

Du samarbetar med synen.

Ni är fina kompanjoner,

ingen tror er något illa.

Snälla släpp mitt hjärta fritt igen,

innan jag kvävs...

ORD.

Det finns så många ord som jag skulle
vilja slänga ur mig i din närhet.
Men det gör jag inte.
Det beror kanske på att jag vet hur du
skulle reagera.
Fast det vet jag inte.
Så jag tror att det beror på rädslan
av hur du skulle reagera.
Jag undrar om du är lika rädd som mig.
Om det finns saker du vill säga mig,
saker som är hemliga.
Bara mellan två munnar.
Och jag vill kyssa dina välformade kindben
en sista gång.
Men jag vågar inte.
Jag är rädd för vad du skulle tycka,
som när jag säger de där hemliga orden,
och låtsats att de är på skoj.
När du inte svarar och jag inte kan se
ditt ansiktsuttryck.
Då blir jag rädd.
Du genomskådar mig så lätt.
Blir du rädd?
Jag är rädd för att visa detta för publik.
Men för en gångs skull övervinner jag min
rädsla.
Men egentligen är mina ord bara strunt,
tror du på det?

[Skrev den här för rätt så lång tid sen. Vet faktiskt
inte vem den är tillägnad, om det ens är någon (?)]