På uppgång

Jag hade lovat mig själv, för att jag trodde att det aldrig skulle ske.
Så skedde det.

Nu återstår att se hur det fortskrider. 
Livet är nog rätt bra ändå.

Jag hatar att jag älskar dig, jag älskar dig så mycket att jag hatar mig

Oreda.

Det känns som att det aldrig slutar så där bra som det gör i filmer. 
Man går och väntar på att det ska göra det, men det gör det aldrig. 

Jag är inte redo för någonting, även om jag inbillar mig själv det.
Det känns bra och jag tror att allt är flygande lätt, sen blir jag slagen till marken igen och inser att allt är likadant som förut.

Bron var instabil och någon skar av repen. 
Jag föll. 
Jag vet att du föll, men jag vet inte om du klarade dig och om du i sånt fall har återhämtat dig.
Jag vet bara hur det gick för mig. 
Du försvann och jag fick inte veta svaren.